Tomt hus.

Idag klockan 08.07 kom stora flyttbilen till Liljedalesvägen. Klockan 14.24 åkte de iväg med en proppfull lastbil. Ses om ett tag alla sakerna!

Blankett SKV 7665

Flyttar man inom Sveriges gränser klickar man sig lätt in på adressändring.se, klickar lite, skriver lite och så vips är det klart! När man flyttar ut ur Sverige är det en lite annan process har jag fått lära mig nu. 

Jag klickade mig in på adressandring.se. När jag hade fyllt i alla namn, personnummer, adresser och annat knorrade systemet om att den inte kände igen postnumret till vår nya adress i Ingolstadt. Ja ja tänkte jag och klickade iväg det ändå. När det gått iväg såg jag att jag gjort en flyttanmälan inom Sverige :/ hoppsan... Efter lite reaserch förstod jag att adressandring.se inte hjälper till med adressändringar för utlandsflyttare. Det är Skatteverket som sköter det. Reaserchingen ledde mig till blankett SKV 7665. Kvällen var sen och skrivaren nerpackad sen länge så jag suckade, stängde dator och gick och la mig. 

Idag ringde en snäll dam från Skatteverket. Hon ville ha "lite kompletterande uppgifter angående vår flyttanmälan"... Det visade sig att det jag skickade in inte var förgäves och det enda hon behövde veta var hur länge vi i dagsläget beräknar bo utomlands. Inga blanketter behövde skrivas under med namnteckning och efter "inhämtande av kompletterande uppgifter via telefonkontakt" kunde vårt ärende gå vidare till beslut. 

HA! Det lönar sig att vara lite otålig, läsa lite slarvigt och trotsa system som inte gillar vad man skriver!

De vanligaste frågorna jag funderar på.

Hur kommer barnen att reagera?

Hur kommer barnen att reagera på att flytta till ett ställe där de allra flesta inte förstår svenska? Vad kommer de att tycka om sin förskola? Hur lång tid kommer det ta innan de förstår vad de andra barnen säger och när kommer de börja prata med dem? Visst, barn lär sig snabbt och är anpassningsbara men sträckan fram till att man lär sig och har anpassat sig hyffsat till allt nytt, hur känns den för ett barn?

Språket

Hur snabbt kommer jag att lära mig tyska? Hur länge kommer jag att behöva fråga om folk jag behöver hjälp av eller träffar i olika sammanhang kan engelska? Detta blir en tuff period för min prestationsångest. För visst lär väll sig ALLA ett nytt språk utan att säga fel?

Vad kommer att vara "hemma"?

Kommer Tyskland att kännas "hemma" och isåfall hur lång tid kommer det att ta? Jag slutade tex att tänka på Täby som "hemma" relativt snabbt när jag flyttade till Småland. Kommer vi att säga att vi ska åka hem till Sverige och sen efter en vecka åka hem till Tyskland?

Kommer vi att kännas oss mer svenska när vi flyttar utomlands?

I Sverige tillhör vi en majoritetsgrupp. Vi pratar det inhemska språket och har växt upp och lärt oss hur det svenska samhället fungerar (eller inte fungerar). I Tyskland kommer vi att tillhöra en minioritetsgrupp som har ett annat modersmål än det inhemska och är relativt gröna på hur det tyska samhället fungerar. Från och med nu har vi inte i ryggmärgen hur saker och ting fungerar i många vardagliga situationer. Vilka normer finns, vad är BIG no-no, vad är tabu, hur ser man på saker och ting ur ett tyskt perspektiv och vad är lika självklart för dem som att vi i Sverige har rätt till 480 dagar betald föräldraledighet? Hur annorlunda kommer vi att känna oss?

Maten

Vad kommer vi att laga för mat? I Bayern älskar man korv i alla former så att jag som äter vegetarisk mat till 99,5% är lite nervös. Tyska produktionsdjur får mer antibiotika än både danska och irländska så det känns föga lockande att köpa deras begagnade muskler. Under sparrissäsongen går det typ att bada i både vit och grön sparris och närheten till grönsaksodlingarna i Europa hoppas jag innebär att utbudet ser lite annorlunda ut än i Sverige. Eko heter öko på tyska och det verkar finnas hyffsade sortiment beroende på i vilken affär man handlar i. Detta lär jag återkomma till...

När man flyttar vänder man ut och in på sitt hem. Då hittar man saker det var ett tag sen man såg...

Avskedsfest

I lördags hade vi bjudit in till en avskedsfest för våra vänner i Sverige för att säga hejdå och ha en trevlig kväll tillsammans. Vi var drygt 20 personer som grillade, plockade bär hos grannen, lekte, pratade, åt och hade allmänt jäkligt trevligt!
Några familjer saknade vi men vi hoppas väldigt mycket att vi får lite besök nere i Ingolstadt så vi får bjuda på grillat, trevligt sällskap och sovplatser även där. Våra fina vänner hade med sig svenska delikatesser och en utlandsprenumeration på Bamsetidningen till barnen. Jag kommer absolut att tänka på några av er varje gång jag tar te ur påsen med Svenska flaggan och påminna barnen om vilka som sett till att de kan hämta Bamsetidningen på Svenska i brevlådan!

Modig

Många säger till oss att vi är modiga som vågar genomföra detta "projekt". Det kanske vi är men isåfall helt utan att tänka på det, vi ser det inte så. Alla människor behöver trygghet men vad man "får"det av är fantastiskt olika. Många vi känner har sin primära trygghet i att de har sin familj, sitt hem, sina saker, sitt jobb och vardag ungefär likadan hela tiden med vissa variationer. Min primära trygghet är såklart Daniels och min familj med våra barn och visst ser jag en viss trygghet i min A-fil och Havrefras men generellt ser jag min trygghet i att veta att jag klarar mig igenom saker som först verkar omöjliga men som med målmedvetenhet, envishet och långsiktigt fokus faktiskt går att genomföra (eller i alla fall överleva). Skulle jag eller Daniel bli arbetslösa, huset brinna ner, någon av våra barn allvarligt sjukt eller något annat fruktansvärt hända så vet jag att det blir kaos ett tag (eller ett långt tag) men att världen (och livet) faktiskt inte stannar och att jag kommer att komma ut på andra sidan nån gång. Kanske lite tilltufsad, stel och öm men ut kommer jag alltid :)

Ibland känner jag mig bortskämd med att saker "flyter på" och löser sig helt av sig självt. Kanske känns det så för att jag också vet hur det känns när det är som jävligast och INGET "flyter på" och listan med problem bara växer. Det "flyter" kanske inte på av sig själv, jag kanske hjälper till mer än jag tror. 

Jag har på lika mycket gott som ont en vilja av stål och det är mycket jag vill... Jag har sällan varit mottaglig för andras åsikter när jag gjort val som att satsa på kaninhoppning när jag gick på högstadiet då de flesta andra hade betydligt coolare hobbies eller som att flytta hemifrån till Småland när jag var 16 år. I efterhand får jag ibland veta vad folk har tyckt och tänkt men som jag i min målmedvetenhet inte känt av. Ibland är det roligt att höra, ibland är det info man kunde varit utan. Jag har aldrig definierat mig som modig, jag har nog bara följt mitt hjärta. Modig är när man gör något man egentligen är rädd för, jag är inte rädd för att byta min vardagsvärld mot en annan. Otänkbart för vissa, fullt tänktbart för mig. 

De vanligaste frågorna jag får.

-Tyskland? Varför då?

Daniel har fått ett jobb på ett företag som är delägt av det företag han arbetar på i Sverige. De behövde mer arbetskraft och vi såg chansen att bli lite erfarenheter rikare. Just Tyskland är lite slumpen, det hade kunnat bli Sydafrika eller Brasilien också. Tyskland må kännas tråkigt vid första tanken men som första land att bo i utom Sverige blir det nog lite lagom. 

-Hur länge ska ni bo där?

Daniels första avtal med sin arbetsgivare är på 3 år (enkelt förklarat). Om vi stannar kvar, flyttar till Sverige eller flyttar vidare när det går ut får tiden utvisa. 

-Vart i Tyskland ska ni bo?

Vi kommer att bo i Ingolstadt, en stad ca 1 tim från München i Bayern. 

-När flyttar ni?

Vi människor (och Chio) flyttar nån gång första eller andra veckan i Augusti. Möbler och inventarier körs ner med lastbil de första dagarna i Augusti. 

-Ska ni sälja huset i Sverige?

Vi har sålt vårt hus i Växjö. 

-Hur ska ni bo?

Vi ska bo i ett nybyggt hyreshus med 5 lägenheter. Vår är en marklägenhet med trädgård och garage. Det är en 5:a i två plan, det ena planet är gillestuga. 

-Vad ska du jobba med?

Jag ska jobba med att skola in våra barn på förskolan, lämna och hämta dem där, fixa lunch när de kommer hem, skola in mig i det samhälle vi ska leva i, planera eftermiddagsaktiviteter med barnen, motionera mig och hunden osv osv. Jag kommer inte att gå sysslolös som projektledare för projektet "Integrera familjen Edmark i det tyska samhället". 

-Vad säger NN om att ni ska flytta? 

Alla utom ett ytterst fåtal personer har uttryckt enbart positiva saker när de fått höra om våra planer på att flytta utomlands. Övrigas kommentarer och frågor har antagligen varit uttryck för oro inför situationer och saker som de själva inte har erfarenhet av eller har hört negativa saker om. Vi väljer att fokusera på det positiva men är inte så blåögda att vi tror att det är plättlätt att flytta utomlands med en hel familj.  

-Ska barnen gå i svensk förskola?

Nej, vi har valt en tysk, kommunal förskola. Mest för att våra barn ska få en så tyskspråkig miljö som möjligt och så ligger den nära oss där vi bor. 

-Kan du tyska?

Nepp, inte mer än att jag förstår lite när folk pratar långsamt och när jag läser texter. 

-Hur ska ni göra med djuren?

Vår hund Gazza planerade vi att omplacera länge pga osämja med Chio. Hon bor nu i Lagan utanför Ljungby. Våra kaniner Max och Skutla har också flyttat till en ny familj. Min gamle vapendragare Chio har nu fått ett eget pass och ett gäng sprutor innan hon flyttar med oss till Tyskland. 

Och så till slut den absolut vanligaste frågorna de senaste veckorna. 

-Hur känns det?

Jag förstår hur idrottsstjärnor har det när de får frågan. Det känns bra, punkt. Ser frågeställaren ut att vilja veta mer svarar jag oftast: Jag är inte nervös, mer förväntansfull. Vi i familjen har pratat så mycket om detta fram och tillbaka, upp och ner, stora beslut, små beslut, förberett barnen mentalt så bra det går, vant OSS vid tanken, förberett oss mentalt och praktiskt, sålt hus, fixat lägenhet, förskoleplatser, uppsägning av tidningar och abonnemang, hundvaccinationer, frakt av bohag osv osv så vi väntar bara på att få sjösätta det hela. 

Ibland bli jag sugen på att svara att jag har ångrat mig men vågar inget säga till Daniel. Att jag inte kan sova för att jag inte tror att jag kan lära mig tyska och att jag får panik över tanken att inte kunna äta A-fil och havrefras till frukost varje morgon. Men jag håller mig snällt till sanningen: att det ska bli ett roligt projekt som förhoppningsvis kommer att ge mig viktiga erfarenheter som inte kan pluggas in på någon utbildning på ett universitet. Livets hårda skola helt enkel och jag ser fram emot det!

Jag, barnen och Chio är för övrigt på Öland hos deras farmor och farfar (+ resten av Andersonsläkten där nästan ingen heter Andersson). Vi har en underbar sol-och-badvecka bakom oss och har nu svalare väder. Om några dagar åker vi hem och styr upp avskedsfesten för våra vänner.