Födelsedagar är alltid kul.

Idag fyller jag 30 år. Firandet började med liten paketöppning i sängen och fortsatte med jakt på liten förrymd kaninunge. Igår hämtade vi en av de väldigt efterlängtade kaninungarna som ska bo i vår trädgård. Storebror har döpt honom till Max. Lille Max lärde sig tydligen blixtsnabbt hur man krånglade sig ur buren så han fick snällt sitta i en stor transportbur i badrummet under dagen innan vi hunnit klä buren med finmaskigare nät. Han hittades dock relativt snabbt av mig, the super rabbitcatcher. Jag har letat, jagat och fångat måååånga små kaniner i mina dagar. Det visste dock inte storebror som hann bli väldigt ledsen och förtvivlad över att kanske aldrig mer skulle få se den lilla grå tussen med megaöron igen. 

Födelsedagen firades sedan vidare med paket, sång och ljusutblåsning på jobbet. Hemma igen blev det utdelning av stort paket (med en Muurikka i), öppning av skickade paket och kuvert, ätning av födelsedagspannkakor och sen vidare på folkdansträning! Där fick jag många grattiskramar och glada kommentarer om Smålandspostens helsideartikel om mig i lördagstidnigen. Träningen avslutas alltid med allsång så dagens tredje "Ja må hon leva" till spelmännens musik avnjöts innan jag körde hem till sängen. Jag vet inte om min 30:e födelsedag kunde bli bättre?

Inte lätt med knäckta tummar.

Efter månader av att egentligen kunnat cykla men varit lite för feg satte storebror igår foten på pedalen och cyklade iväg. Det var ungefär samma känsla som när han plötsligt kunde hålla upp sitt huvud själv, sitta upp själv och en dag reste sig och gick. Han är inte typen som kastar sig in i halsbrytande äventyr utan att känna att han har koll på händer och fötter så när han gör något så ramlar han väldigt sällan. Det låter som ett försiktigt barn, det är det inte. Han har förvånat oss många gånger med att bara veta hur han ska göra på en klättervägg, i ett träd, på en häst, i vatten och nu på en cykel. När man kommit på hur man gör något vill man ju såklart göra det hela tiden. Den lilla cykeln fick därför transportera det lilla barnet 241 vändor fram och tillbaka på vägen utanför vårt hus medan vi fixade i trädgården. I natt kom storebror in till oss och var ledsen. Han sa att han hade knäckt sina tummar. Vi trodde först att de somnat men kom sedan på att det antagligen var de stackars tummarnas sätt att säga att de aldrig hållit så hårt och länge i ett cykelstyre.