Nackspärren from hell

Senaste månaderna har barnen sovit i sina sängar hela nätterna. Bara när de varit sjuka har vi behövt gå upp och trösta, ge nässpray, Ipren eller totalsanera sängen på kräk. Härom natten var dock inte som andra trots att alla är friska. S kom in vid 12 och ett barn mellan oss får plats utan problem, man får plats att vända sig och det går att sova hyffsat normalt. Vid 3 kom nästa barn och det blev mer än trångt. A skulle ligga med sitt huvud bredvid mitt på min kudde och ha mitt täcke. När jag försökte hävda min ensamrätt till min kudde och täcke (har man någon sån som mamma?) satte han igång en sirén som jag snabbt ville ha tyst på. Det är inte min grejj i vanliga fall men vid 03.04 får jag nog erkänna att jag undviker ALLA konflikter som skulle kunna väcka resten av familjen. Jag gav med mig och han somnade på 1,3 sekunder, inte jag. På morgonen vaknade jag med nackspärren from hell, från öronen ner till halva ryggen. Den blev inte bättre av att vara i skogen med barnen på jobbet där det blåste. Jag kanske har en känslig nacke och rygg men that´s the way I am.
Som tur är åkte inte min mamma till Stockholm förens idag. Medan pappa Vild var iväg åkte vi till henne och hade minisemester. Jag la mig på massagebänken och barnen kollade på Ice Age. Efter lunch och en tupplur i soffan körde vi och lämnade henne vid tåget. Vår lilla tågstation kändes inte så hot så vi körde till grannbyns istället (som säkert har ett spår till). Där åt barnen korv innan vi lämnade mamma och körde hem igen. Efter dagens äventyr till grannbyns tågstation åkte vi hem, ordnade hundvakt och kollade på Hello Kitty. Nu är nackspärren bara kvar i ena nacksidan och ner på axeln. Stackars mig.